Har du någon gång ställt dig frågan; Vem är gud?
Det finns något mer, någonting större än vad jag kan se, något mer än mina tankar och vad mina ögon ser. Det har jag känt länge.
Nu är det några år sen, skulle nog säga att det på riktigt började 2016-2017, även om det funnits underliggande i flera år tidigare. Men då kom insikten om att det finns något mer än den verklighet jag kan ta på och mina egna tankar om mig själv och universum.
Genom min nyfikenhet hamnade jag in vad som styr i världen och förstod att det var inte som jag lärt mig under mina 12 år i skolan. Vilket gav tanken; ”Vad mer är det jag inte ser?”
Med hjälp av dagens informationssamhälle och internet kan vi hamna i alla möjliga kaninhål och jag började med förlorade civilisationer, UFO och aliens, psykadelika, sacred geometry med mera. Det gav mig en bild av att en annan del av verkligheten är möjlig. Det finns något som vi inte kan se som ändå påverkar det vi ser.
En andlig verklighet.
Ordet Gud?
Kommande år kom jag i kontakt med olika andliga delar, allt från yoga, trumresor, kirtan, tantra. Men också personlig utveckling som fokuserade mycket på mindset och identitet. I allt detta kom såklart ordet gud på tal med jämna mellanrum, och jag behövde hantera det.
Tidigare hade jag haft svårt för ordet. Mycket beroende på min negativa syn på hur religion genom tiderna använts som maktmedel på olika sätt, och görs än idag på sina ställen. Men jag kunde inte undkomma frågan: Finns Gud?
Genom de relationer jag hade, de jag lyssnade på och de böcker jag läste så fick jag ett koncept om gud. Inte en personlig gud, utan mer som någon opersonlig energi som jag kopplade ihop med det jag tidigare hört om som t.ex. kvantfysik med mera. En osynlig kraft som finns och verkar i allt, verkligen allt.
Och att allt då hör ihop. Allt är ett, alla är ett.
Tillsammans med personlig utveckling och denna andliga insyn jag lärde mig mer om insåg att om allt är gud, då är jag gud. Vilket var något återkommande hos många populära så kallade andliga lärare runt om i världen. Mycket av det grundar sig i österländska religioner som t.ex. hinduismen.
Jag kan minnas flera tillfällen när jag varit ute och promenerat att jag känt mig i kontakt med träden och vinden runt om mig. Stunder där jag verkligen kände mig som ett med allt. Det kändes bra, ibland ”så bra” att jag kunde dö där och då och inte sakna något. Trodde jag.
Rätt och fel existerar inte
Om allt är ett, du är jag, jag är du. Stenen på marken eller solen på himlen. Allt är samma energi som bara upplever sig själv genom olika perspektiv och ingenting finns egentligen. Vi lever i det som inom hinduismen kallas Maya, en illusion, ett spel, som utspelar sig men inte är på riktigt.
När ingenting egentligen finns på riktigt utan bara är en illusion, då spelar ingenting egentligen någon roll. Det finns inget rätt eller fel.
Känslor var något som bemöttes genom att inte döma dem som rätt eller fel. De bara är och ska få lov att finnas. De skulle antingen lära oss något om vår tillvaro eller skulle vi lära oss komma förbi dem och se igenom illusionen.
All denna blandning av olika andliga läror jag fick med mig, gjorde att jag kunde skapa min egen bild av verkligheten och vad som rätt och fel. Och alla andra kan göra det samma. Allt blir väldigt relativt, och det finns till slut ingen egentlig sanning.
Jag blev min egen gud
Det som räknades var min egna upplevelse i mitt liv, och ingen kunde egentligen döma mig. Det var mitt liv och jag bestämde.
Denna andliga syn tillsammans med personlig utveckling ledde mig till att jag inte bara bestämmer vilka handlingar jag gör, utan också vilka tankar jag tänker. Och de tankar jag tänker påverkar ”fältet” jag lever i. Jag kunde alltså påverka vad som skulle hända i mitt liv!
Så länge jag kunde kontrollera mina tankar och känslor det vill säga.
Många runt om mig och de andliga lärare jag lyssnade på berättade att vi alla är gud. Jag är gud, du är gud. Detta upplevde jag som en otroligt stark och kraftfull insikt. Jag hade makten att skapa ett liv jag ville ha. Och jag ville göra vad jag såg som gott för världen. (Vad som är gott i en illusorisk värld utan rätt och fel vet jag inte egentligen)
Men det innebar också ett ansvar.
När det gick som jag ville kunde jag ta åt mig äran, och när det inte gick fick jag ta ansvar. Även situationer som till synes inte var ”mitt fel” var det jag som hade skapat med mina tankar och känslor.
Jag hade en bild av hur jag ville det skulle se ut i mina tankar och visioner. Mitt verkliga liv verkade gå åt andra hållet på flera plan.
Finns det EN sanning?
Både i vår kultur idag där relativism är något vi kan se överallt har alla sin egen sanning. Det finns till och med ett TV-program som heter Min sanning så vi är vana vid att alla har sin egna sanning.
Men är det sant att sanningen är relativ? Om ja, är det sant?
Genom mina upplevelser hade jag känt att jag lärt mig mer och mer om sanningen. Jag hade också sett hur ”min sanning” hela tiden förändrats. Men under våren 2023 hände mig något oväntat som tog lång tid att smälta. Och jag smälter det fortfarande till viss del.
Jag lyssnade på en kvinna som också utforskat mycket inom det andliga under flera års tid. Men hon kände ändå någon slags tomhet. Hon berättade sin historia om hur hon hade hittat sanningen i en video jag såg på sociala medier.
Det hon hade hittat var inte vad som helst, inte ens vem som helst, det var Gud, en personlig Gud. Hon hade hittat sanningen i Jesus Kristus.
Min bild av Jesus var likt många andras, det var en väg man kunde välja. Det var inget jag alls kände för tack vare min syn på religion. Det var det som var så oväntat! Inom mig kände jag starkt att det hon talade om var sant, det kändes i hela kroppen. Jag grät av glädje och kärlek.
Men huvudet höll inte med.
Något grep dock tag i mig så jag lyssnade på fler personer som hade liknande upplevelser, liknande resor. Samma känsla kom till mig. En inre övertygelse. Men jag förstod inte, det kan inte bara finnas en sanning. Eller?
Jag kunde inte längre förneka
Min inre dissonans ledde mig på en resa där jag ville förstå vem Jesus var. Jag ville förstå varför jag kände som jag gjorde. Framförallt ville jag försäkra mig om att det inte bara var en skön känsla som kändes sann, men senare skulle visa sig bara vara en känsla.
Jag hade flera samtal med en ny vän samtidigt som jag läste och kollade en del videos. Jag kom fram till att hela idén om Jesus och om han är den han säger sig vara hänger på en sak. Uppståndelsen. Hur troligt är det att Jesus levde, dog och återuppstod ifrån de döda?
Till min förvåning är Jesus död något av de mest säkra händelserna i antiken. Till exempel om vi ser till antalet källor, både från bibliska och utombibliska källor. Texter skrivna mycket närmare händelserna än de flesta andra, fler antal bevarade exemplar, trovärdiga rent arkeologiskt och många fler anledningar.
Efter en tid kunde jag inte längre se någon anledning till att förneka vad rent historisk faktiskt har skett. Och någon som kan återuppstå ifrån de döda anser jag är värd att lyssna på.
Min vilja att förstå har inte försvunnit men sen jag insåg vem Jesus var, eller rättare sagt vem Jesus ÄR, har känslan av att ha hittat hem inte försvunnit. Den har till och med växt sig starkare. Livet har inte blivit perfekt, men den frid jag upplever nu finns ingen annanstans.
Jag har inte blivit hjärntvättad eller tvingad till någon tro. Utan istället har jag använt mig av logiskt tänkande och resonerande. Men också, en vilja att lära känna sanningen och Gud.
Tack!
Tack för att du har valt att läsa ända hit. Jag kände det var dags för mig att börja sätta ord på vad jag upplevt.
Berätta gärna om dina tankar nedan, och fråga gärna vad som helst.
Jag väljer att lämna några källor nedan för dig som liksom jag vill förstå mer. Saknar du något så säg gärna till.
Källor
- Maya – Illusionen
- Nyandlighet / New Age (ett samlingsnamn på mycket av det jag pratat om)
- Historical evidence for the resurrection – En artikel om hur bevisen pekar på uppståndelsen (på engelska, Google translate funkar fint)
- Fallet Jesus av Lee Strobel – en bok av en ateist som ville motbevisa kristendomen
