Sitter och lyssnar på ett inslag på SVT slås jag av tanken; ”Hur vet jag vad som är sant?”
Generellt sett har jag inget större förtroende för SVT och varje gång jag lyssnar eller läser något på deras kanaler gör jag det med skepsis. Precis lika väl som andra sväljer det med hull och hår och istället lyssnar och läser andra kanaler med skepsis. Vi blir lätt påverkade av vår egna redan bestämda världsbild när vi läser och ser på nyheter. Att veta vad som är ens egna tankar eller någon annans kan vara svårt.
Vi ser alltid världen genom vårt eget perspektiv, och egentligen, finns det verkligen något som är helt objektivt ur ett mänskligt perspektiv? Jag tror inte det.
Ständigt förändrad världsbild
Jag vet själv att jag genom mitt liv har ändrat uppfattning ett flertal gånger, och med det, har min världsbild ständigt förändrats. Vilket jag ser som en styrka, att kunna ändra uppfattning när jag inser mig själv ha fel. Dock kan det också bli en vana, att byta uppfattning på grund av vad massan anser, och när jag menar massan menar jag inte nödvändigtvis den stora massan utan den massa vi har runt om oss. Det kallas att vända kappan efter vinden.
Det är något som blivit enklare sedan sociala medier blev en så stor del av vår vardag. På grund av något som ibland kallas för confirmation bias, tack vare algoritmerna på sociala medier, och internet generellt. Internet ger oss mer av det vi har börjat intressera oss för, och visar fler av de personer vi visat intresse för. Det har blivit än mer tydligt sedan 2020 när hela den här så kallade pandemin fick plats i världen.
De som ifrågasätte det offentliga narrativet hamnade snabbt ner i ett kaninhål om hur världen styrs med järnhand av ”några få” pedofiler med en agenda. Och de som följde nyheterna som vanligt höll sig hemma och tog sprutor med glädje i hopp om en ’normal’ värld.
Vad är sant i det hela? Hur kan vi vara objektiva i ett samhälle som består av människor som inte verkar kunna vara objektiva? Jag ser inte hur det går ihop. Inte ens vetenskapen kan kallas objektiv. Samhället delas lätt upp i olika delar där den ena skyller på den andra, men det leder ingen vart.
Vad är då lösningen?
Vi behöver själva ta ansvar över vårt eget liv, våra egna känslor, tankar och handlingar. Sedan tar vi nästa steg, till familjen, vänner, lokalsamhället. Och vi behöver göra det med ett öppet sinne. Inte så öppet att vi fylls med vad som helst, men så öppet att vi faktiskt kan LYSSNA på den andra sidan, med så lite eget filter vi bara kan. Sen reflektera och ställa det mot våra egna föreställningar och perspektiv. För att sedan säga vår slutsats när den andra lyssnar och gör detsamma.
Det får oss att komma närmare sanningen. Närmare något som kan kallas ”objektivt”.
Lämna ett svar